Jag har alltid älskat att läsa böcker som handlar om "true love" och det där ögonbicket, den där stunden då atraktionen tar över och allt bara klickar. Och visst har jag läst, drömt och hoppats på att även jag någon dag skulle få uppleva det där ögonbicket då allt bara känns rätt, som om jag har hittat hem. Samtidigt har jag varit osäker på om man faktiskt kan träffa mågon som är precis som böckerna beskriver. Är det ändå inte lite överdrivet attt tro att man ska få uppleva det där ögonblicket och sedan leva lycklig i alla sina dagar.

Ändå hoppades jag på just detta. att få uppleva magin och allt som det innebär. Dag efter dag fortsatte jag drömma och hoppas utan att det egentligen hände något speciellt. Ibland undrar jag faktiskt hur jag kunde vara så naiv... För Inget skulle ha kunnat förbereda mig på vad som faktiskt hände. Jag måste helt enkelt börja lyssna mer på alla de ordspråk som finns för "be careful what you wish for because you just might get it" Finns det t ex en hel del sanning i.

Det var sommar och jag hade ännu en gång åkt till Ängsbacka för att jobba som ljudtekniker. Jag var 17 år och mitt största bekymmer var att försöka se till att jag fick tid nog över för att umgås med alla de underbara mäniskor som också skulle vara där under sommaren. Det skulle ju bli en hel det jobb, vi hade t ex precis börjat gå igenom all den tekniska utrustningen för att rensa ut det som inte fungerade, men jag såg ändå fram emot allt som skulle hända under sommaren och alla de spännande människor jag var säker på att få träffa.

Vi var I Big Barn och jobbade när det hände. Plötsligt kommer han in genom dörrarna längst back och ända sättet att rättvist beskriva det hela är genom att använda alla de klichéer jag tidigare har skrattat åt. Jag hade helt enkelt aldrig någon chans, för så fort jag såg honom var jag fast. Jag har inte på något sätt säga att jag tycker han är snygg, vilket tidigare varit så viktigt, men är ändå helt besatt av honom. Där var vi alltså, två människor från två olika länder med två helt olika bakgrunder och allt som tidigare varit så viktigt glömdes snabbt bort. Plötsligt spelade det ingen roll att det fanns en definitiv åldersskillnad, vi hade inte heller samma intressen eller samma nationalitet. Inget av det var viktigt eftersom jag hade hittat min andra hälft. Hela situationen var bara så absurd!!! Visst att det föregår mycket krammande och gosande på Ängsbacka men aldrig så att man hoppar på folk som precis kommit dit. Vi vill ju inte att de som kommer dit för första gången ska känna sig påhoppade och ser till att hålla lite avstånd i början tills alla är införstådda med hur saker och ting går till på Ängsbacka. Men där var jag alltså, en tjej som vanligtvis vet hur man uppför sig, helt oförmögen att hålla mig ifrån honom. Mina händer ville röra vid honom hela tiden och det var jag att hela min gravitation hade flyttats från narken till honom så som jag drogs till honom. Utan att kunna stoppa mig själv var jag redan då besatt. Löjligt! Inte för att han försökte stoppa mig men ändå...

Jag vet inte hur det är för andra men personligen har jag en tendens att alltid tappa bort mig själv när jag är i ett förhållande. Utan att tänka mig för har jag helt glömt bort vem jag är, vad som är viktigt i mitt liv och vad mina drömmar och mål här i livet är. Och detta med människor som inte på långa vägar var lika viktiga som honom... Nu hade jag alltså hittat  någon som skulle kunna betyda ALLT för mig och allt jag kunde tänka var att om jag bara gav efter och vi blev tillsammans skulle jag förlora mig själv för alltid. För tidigare kunde jag alltid göra slut om det inte löste sig men nu fanns inte äns den utvägen för vem skulle kunna ge upp någon som är ens allt? Nej, jag skulle vara helt fast. Inte för att det skulle vara så stor skillnad till hur det är nu eftersom jag, sedan jag först såg honom, redan hade fallit dit...

Ni skulle bara veta hur många gånger jag har skrattat alla de kärleksberättelser där man får läsa saker som "Nu har det gått 1 år sedan jag senast träffade honom senast och det kan till och med gå 2 veckor mellan gångerna då jag tänker på honom. Inte som förut när jag tänkte på honom minst tre gånger om dagen..." Jag menar, vem bryr sig än om att hålla koll på sånt? Självklart hade jag haft människor som jag tänkte på ofta men jag hade helt enkelt inte fått uppleva den besatthet som ofta beskrivs i böckerna. Ja, de orden fick jag allt äta upp. Tack vare vårat möte har jag nu äntligen fårstått innebörden av både "besatthet" och även "svartsjuka".

JA, ni hörde rätt. För första gången i mitt liv fann jag mig riktigt svartsjuka. Och det roliga med hela situationen var att jag då redan gjort klart att jag inte ville vara tillsammans med honom. Men ändå fick blotta tanken på att han skulle komma bra överrens med någon annan mig att totalt tappa fattningen.

Det var speciellt ett tillfälle som var riktigt jobbit. Jag hade precis kysst en annan kille ( jag vet, inte direkt den smartaste grejen att göra då... speciellt eftersom HAN antagligen såg oss) när jag såg honom sitta och prata med en tjej som definitivt var närmre i ålder till honom. Han satt alltså där och pratade helt avslappnat med henne, det var inte så att de höll händer eller att de ens hade någon som helts fysisk kontakt. Och ändå stod jag där och försökte komma på olika sätt att få bort honom därifrån så att han kunde vara bara min. Helt enklet löjligt! Men där och då förstod jag att han för alltid kommer vara speciell för mig.

/Em

När jag kom tillbaka från USA började jag skriva ner allt jag varit med om eftersom detta var enda sättet för mig att få ur mig allt jag varit med om. Viserligen slutade jag skriva den bok jag påbörjat när allt hade lugnat ner sig och jag ej längre hade samma behov att att få ur mig allt som hänt. Men drömmen om att en dag skriva en bok som handlar om mitt liv, good and bad, utan att prioritera eller rangordna händelser har ändå funnits med mig ända sedan dess. Nu tänker jag äntiligen börja projektet med att skriva denna bok, och självklart kommer jag att ta med berättelser från alla stunder i livet och inte bara själva USA-resan.